emmaversuschark

Hela veckan har jag tänkt skriva ett inlägg om mitt hat mot korkade och oallmänbildade människor som bara lever i ovetandet. Nu är det söndag och sista chansen so here it comes!

Första lektionen jag hade denna veckan var arbetsmiljö & säkerhet som för övrigt är en ytterst meninglös kurs. (Jag vet redan att byggarbetare behöver hörselskydd och att man inte ska stoppa gaffeln i eluttaget.) Det enda som är givande är väl alla dessa dokumentärfilmer om orättvis handel och arbetskraft i alla de tänkbara utvecklingsländer. Bra med lite extra kött på benen eftersom att man med jämna mellanrum snubblar in i diskussioner med feta neandetalare som alltid tycker att det är så jävla viktigt med statistik. Ett barn berättade att hon arbetade från kl 6 på morgonen till klockan 22 på kvällen, därefter blev det ofta övertid och vissa dagar kom hon inte hem fören vid 4-tiden på morgonen för att sedan få sova i någon timme. Många arbetare sov istället för att äta lunch, vissa svimmade. En ful kines säger att "Arbetarna vill jobba övertid". Nej, de vill inte jobba övertid, de vill ha högre löner, ditt äckel med rektumanlete. De blir sparkade om de går med i fackförbund och blir upplysta om deras rättigheter & innan fabriken får besök av någon inspektör från företaget så blir arbetarna tvungna att sopa alla hemskheter under mattan och hålla käften.

Ja säkerheten, löner, arbetstider och så vidare hos majoriteten av de stora företagens leverantörer är förjävliga, vilket de flesta vet och samtidigt igronerar. Stora feta kapitalister med blåa slipsar sitter i sina bekväma fotöljer med en cigarr i mungipan och säger att "de verkligen bryr sig fantastiskt mycket om sin arbetskraft och har sådan oerhörd koll på vad som försigår, ja herregud vad de bryr sig.. det finns ingen hejd". Oavsett om arbetarna i fabrikerna skulle fått laglig lön så är det fortfarande helt oetiskt. Men vem fan bryr sig?

När vi sett klart på Rapport från tomtens verkstad och lamporna återigen tändes i lektionssalen så skulle vi naturligtvis ha en värdelös diskussion. När det gäller politiska diskussioner så brukar jag mest sitta i ett hörn och muttra förbannat. Inte minst när ens klass består av brudar som skulle vilja ha shopping som yrke och det råder uttalanden som "Jag tycker dethär verkar orättvist!" eller "Är det inte lite snålt av de stora företagen att inte dela med sig av sina vinster?". Nehe? Är det sant? Kom du på det alldeles själv?.

Allvarligt talat tycker jag inte om när lärarna tar upp politiska saker som jag engagerar mig i, det är så jävla skört och det missbrukas alltid och jag har verkligen ingen lust att sitta och berätta vad jag tycker när alla ändå är idioter och inte bryr sig ett skit. Jag vill bara springa ut ur salen och sätta mig under en korkek och lukta på blommor eller något.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma, kanske att jag hatar människor. Iallafall människor som inte är likasinnade. Jag hatar korkade jävla människor, det spelar ingen roll om det är snygga eller fula, jag hatar de lika mycket ändå. Jag hatar människor som inte orkar bry sig och tar allt som självklarheter. Jag hatar människor som tror att man är smart för att man får bra resultat på mensas IQ test. Jag hatar människor som tycker företags ekonomi är en viktigare kurs än filosofi. Jag hatar människor som inte tycker som jag.

"Never argue with an idiot. They bring you down to their level and beat you with experience."

Jag tänkte påbörja min blogg med gårdagens ångest och idéer.

Söndag kväll och jag var påväg hem, gick in på falköpings resecentrum då jag slogs av en hemsk urinstank när jag öppnade glasdörren. I nästa sekund såg jag en hemlös ligga på en av bänkarna i väntsalen och det var ingen tvekan om att stanken kom från honom. Han tittade på mig med hatiska valpögon och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag tänkte ge honom mina sista pengar som bestod av en 20-lapp och några småmynt, men jag gick bara förbi och satte mig på en bänk lite längre bort och fortsatte läsa "Kafé Sokrates".

Flera gånger var jag påväg tillbaka till mannen med urinstanken, valpögonen och de sönderslitna kläderna, men det var hela tiden något eller någon som höll fast mig där jag satt. Jag tänkte tankar som "Vad i helvette ska han med en liten tjuga till, han kommer säkert tycka att jag är snål. Vad kan han köpa för en jävla tjuga?" eller "Jag skulle kunna ge honom tjugan men tänk om han inte är någon stackare utan bara en man som har en dålig dag, då skulle det varit väldigt oförskämt gjort av mig". Men det som övervann allt var tanken om att det vore så jävla pinsamt att gå tillbaka till honom när jag väl gått förbi och satt mig en bit ifrån, vad skulle alla runt omkring tycka? De kanske skulle uppfatta situationen som oerhört jobbig, de kanske skulle fladdra med blicken, skruva på den feta röven och aldrig igen kunna koncentrera sig på något. De kanske skulle fastna på mentalhem hela bunten och sitta som autentiska barn resten av livet. Och jag som hela tiden snackat om att gå emot normen, inte vara en feg svensk som gör som alla andra för att inte skämma ut sig.
Igår förstod jag att jag mer eller mindre är lika svensk och banal själv, det var en hemsk tanke och jag hade ångest hela vägen hem.

Kunde jag inte bara gett honom tjugan? Kanske hade jag brutit isen mellan honom och de resterande i väntsalen, kanske hade de i nästa ögonblick vält miljoner över honom och bara någon dag senare skulle han ha köpt sig en lägenhet i Vasastan. Jag tycker det borde vara obligatoriskt att hemlösa uteliggare alltid ska ha en behållare brevid sig så att det garanterat inte blir pinsamt att skänka lite slantar.

Mina tankar om banala svenskar satt kvar ett tag i huvudet. Det är rätt intressant detdär med kollektivtrafik och att tycka det är jobbigt när någon okänd sätter sig brevid på tåget eller bussen. Tåget jag satt på var ganska halvtomt och alla hade varsitt tvåmans säte. Jag funderade kring hur de hade reagerat om jag helt plötsligt hade pressat ner mig i sätet brevid någon av dem och bara frågat en sådan normal fråga som hur de mådde. För det är väl inget underligt att fråga hur någon mår? (Varför frågade jag inte den hemlöse mannen hur han mådde? Han mådde garanterat inte bra och jag hade tid till att lyssna i några minuter.)

När alla till slut gick av tåget i göteborg så traskade de i rask takt och stirrade ned i marken, tror de verkligen att det går fortare att komma fram genom att titta någonstanns där det förmodligen inte befinner sig några andra människor? Jag själv försökte vara så obanal som det gick även ifall jag hatade allihop. Jag gick långsamt, för att visa hur osvensk jag var, och sökte ögonkontakt med de i närheten. Egentligen vet jag inte varför, vad skulle jag göra när de till slut såg att jag intensivt betraktade dem? Jävligt tur att alla vägrade slita sin blick från den asfalterade perrongen.

Jag borde sprungit ikapp alla och ställt mig på en talarstol längst bort och uppmanat alla att spela Bubble bobble med mig. Vi kunde koppla in ett 8-bitars nintendo till svarta tavlan. Kanske kunde vi en gång för alla bli flockdjur som istället för att tävla mot varandra, arbeta med varandra.

Liknande tankar hade jag på min lokala buss, det var beckmörkt och det var max 5 personer i hela bussen. Alla satt utspritt för att undvika varandra så mycket som möjligt. Vore det inte perfekt med en isbrytare i form av dancing stage, salta pinnar och vira blåtira med vodka? Vi hade ju skittråkigt allihopa ändå och tiden går fort när man har roligt, inte sant?

Jag ska lägga fram dessa förslagen till västtrafik.