emmaversuschark

Tisdagnatt eller onsdagmorgon och jag kan förståss inte sova. Så vad gör jag? Jo självklart får jag den briljanta idén att titta på Earthlings för tusende gången. Varför? Kanske, kanske börjar jag inte gråta denna gången och kanske, kanske springer jag inte runt klockan tre på natten i mitt grannskap för att leta upp min katt och pussa och krama honom som aldrig förr. Resultat? Fail.

Jag har ingen som helst struktur på detta blogg-inlägget och ingen direkt avsikt med det heller. Jag måste bara spotta ur mitt avsky än en gång. Inte nog med att köttindustrin bidrar med mer till växthuseffekten än hela transportfaktorn det är även det mest oetiska jag stött på hitills under min livstid. Människor hoppar på mig genom frågor som: Tycker du att djurens problem är viktigare än människorätt? Tycker du det är viktigare att vara vegetarian/vegan än att bojkotta orättvis handel? Svaret är ja. Vilket absolut inte betyder att jag inte bryr mig om de stackars kvinnorna som sitter i thailand och syr handväskor för ingen lön alls, men faktum är det att den problimatiken är mycket mer avancerad när det gäller rättvis handel. Bojkottningen är inte lika simpel. Utbudet av rättvisemärkta kläder är inte stort och går inte att jämföra med kött-substitut och vegetarisk kost. Och att bojkotta en leverantör i ett läskigt utvecklingsland måste man även tänka igenom. Naturligtvis hade sömmerskorna valt något annat yrke om möjligheten hade funnits, men uppenbarligen finns den inte. Det är ett val de gjort, att arbeta på en fabrik och utan dess minimilön kan de förmodligen inte leva alls. Så att bojkotta är inte rätt strå till stacken. Istället borde krav sättas på företagen, och de är förmodligen det bästa vi som konsumenter kan göra. Fast det är såklart gamla nyheter.

Magnus Bétner sa en korkad och smart grej. Han sa något om att "Folk blir så skärrade av att de gör väskor av hundar och katter i Indonesien men folk verkar glömt att det är barn som sitter och syr väskorna". Det är korrekt Magnus, folk glömmer lätt av vilka som ligger bakom en produkt och västvärlden har liksom vant sig vid tanken av att allt har gått åt helvette för mänskligheten. Men herr Bétner, finns det ingen möjlighet att man kan tycka synd om både djuren och människorna? Finns det en möjlighet att man engagerar sig i två olika (fast ändå lika) världssituationer?

Förtryck som förtryck men en sak är säker, arbetarna i fabrikerna kastreras inte utan bedövning och de slaktas inte heller för att bli skinka på våra julbord.

Jag var på en ekologisk föreläsning idag där en kvinna vid kanske 40års åldern berättade om hennes relativt nya projekt. Hon hade startat en tygfabrik i Sri Lanka där arbetarna hade etiska och mänskliga rättigheter. De hade fått anställnings kontrakt, fick naturligtvis gå med i fackförbund och hade humansk arbetsmiljö. Dessutom var det, från odling till slutprodukt, 100% ekologiskt. De hade etablerats och hade till exempel fått en beställning från the ark på tusentals turné t-shirts. Och jag satt bara där och var så avundsjuk. Naturligtvis vart jag lycklig att de finns människor som gör saker för världen för omväxlings skull men främst så var jag avundsjuk. Tänk att ha ett arbete som går ut på att resa i andra kulturer och dessutom göra människor och naturen nöjd och mätt.

Ska vi enbart köpa ekologiskt och rättvisemärkt och hoppas på att resterande företag går efter efterfrågan och ändrar sin leverantörs policy eller är det naivt att tänka så? Kanske kommer företagen skita fullständigt i det och konsumenternas makt sinar successivt bort. Kanske har hoppet redan förmultnat. Ptjah, det är värt ett försök.

Var snälla mot den natur vi har kvar vänner.

Fyfan vad jag hatar bilismen.
Jag tänker på det rätt ofta, snarare varje dag.

Alla ser fram emot att ta körkort och slösa sina slavarbetade pengar för att köpa ett fodorn med motor, hjul, ratt, likdelar och allt vad en bil består av.

Personligen så ger det mig ångest (Suprise, allt ger mig ångest). Då menar jag inte bara lite oro utan jag ligger och kallsvettas om nätterna och drömmer mardrömmar om jeepers creepers, att jag drunknar i koldioxid och körkort med mera. Att bara gå över en väg ger mig ångest, helt allvarligt. Ni som brukar gå vid min sida när jag ska försöka komma över till andra sidan vet ju hur jag ofta förvandlas till en stressad gris som precis ska in till slakteriet vid dessa skeden. När jag är ensam är det ännu värre, för då har jag ju ingen som kommer försöka rädda mig när jag blir påkörd och håller på att dö.

T.ex när jag ska över vägen från min busshållplats, helt ensam & har döden att vänta. Ibland klappar mitt hjärta så hårt att det gör ont i bröstet och folk beskådar mig med avsmak när de ser hur jag försöker lugna mig genom att dansa raggae.
Jag vill ofta bara lägga mig ned sentimentalt i fosterställning på trotoaren och sjunga en lovsång till satan och sedan gråta en skvett.

Det mest komiska enligt mig är att dagens ungdom/människa räknar med införskaffning av körkort och bil i livsuppgifterna, precis som att skaffa jobb, barn och gifta sig.
Hur kan ni sitta och tycka att det är kul med bilar?
Det går ju inte ens att jämföras med den första cykeln.

Det var kul.