emmaversuschark

För en vecka sedan så drack jag och två snygga brudar ren vodka vid en å beläget i centrala kungsbacka. Jag berättade stolt hur jag försöker minska på min rökning samtidigt som jag kedjerökte upp hela paketet.

Vi hade den oturen att överförfriskade brats, som varit på Kungsbackas egna White room, var tvungna att passera oss och lägga sig i våran revolutionära filosofistund. Inte särskilt förbluffande att svaret blev "Moderaterna" när vi frågade vilka de röstar på. När vi sedan frågar varför så var det enda svaret att "Jag tycker om pengar!". Jag är mycket väl medveten om kommunens inskränkthet och när jag lyssnar på dess ovetande så tar jag knappast åt mig utan skrattar åt verkligheten, men i vissa skeden blir jag bara så förfärad över att de har rätt till liv och rättigheter osv.

En kille sa till mig att jag var naiv. Jag har tänkt på det innan, men kan inte tolerera att en kille med Canada Goose-jacka och rikemans leende sitter och spottar det i mitt ansikte. Han kan väl knappast veta vad naivitet är så den diskussionen tänkte jag inte ta med honom. Dock utvecklades mina tankar om naivitet som planterats i min hjärna för någon månad sedan.

Hur är man när man är naiv?

Ta min piercing t.ex. Den piercade jag någon gång i högstadiet utan att tänka mig för, så jag har haft den i ungefär 4 år och jag tycker den sitter bra där den sitter. Men jag har delvis hört från min far att sånna där "ungdomsprylar" är en fas under sin rebelliska tid som man tillslut växer ur. Jag påstår inte att jag kommer sitta med min ring i läppen sedan när jag sitter och stickar mössor i gungstolen till barnbarnen men om jag nu ska ta ut den borde det väl vara på grund utav att jag inte trivs med den längre, och inte för att jag ska växa upp?

Så vart ligger denna naivitet och vem är egentligen naiv?

Är jag naiv när jag har en ring i läppen då jag strax är 18 år eller är personen som ser mig som naiv för att jag har en ring i läppen i självaverket den som är naiv. Eller är jag naiv för att jag tar ut piercingen i läppen för att inte ses som naiv längre? Är arbetsökaren med piercing naiv eller är arbetsgivaren som inte accepterar det naiv?

Människor kallar mig även naiv när jag hoppas på den "Gröna revolutionen". Helt plötsligt kallas jag naiv för att jag tror på förändring till det bättre. Kallades bönderna naiva under bondeupproret?

När man diskuterar politik med någon av den äldre generationen så säger de att "När man är ung tänker man med hjärtat och när man blir äldre tänker man med hjärnan". Och när man är ung är man garanterat naiv och sökande.

Jag hänger inte riktigt med. Vem är naiv och är det en bra eller dålig egenskap?