emmaversuschark

Föddes du med vetskapen om vad som var ditt och vad som var mitt? Och varför är det så självklart för alla att det man har köpt det äger man? Finns det någon som tänkt att allt kommer från en och samma kärna som ingen någonsin kan äga.

Du jobbar på ett kontor och kallar datorn och skrivbordet för ditt, för att i slutet av månaden få en lön som är din. För din lön köper du en kanin, några nya kristallglas och ett exemplar av se&hör som i samma logiska bana blir dina ägodelar. Du bjuder inte en uteliggare på en cigarett när han ber om det för cigaretterna har du köpt för dina egna förtjänade pengar.

Jag skulle gärna vilja ha en förklaring på vart dessa osynliga regler har sitt ursprung. Är det för att du har köpt något med dina guldmynt? För att du har arbetat dig till din egna framgång?

När fick människorna rätt till att ordagrant råna naturen på dess rikedom?

Dessa guldmynt, vart kommer dom ifrån? Och glaset i dina kristallglas? Pappret i din se&hör-tidning? Är det rätt att behandla allt som ägodelar när handeln är människans uppfinning?

Du äger företaget och vill inte betala skatt för att de arbetare som egentligen borde dela på din lön inte ska få rätt till fri sjukvård. Nej, för dessa guldmynt kan du istället köpa en till bil från Mercedes s-class serien. Helt ovetande om att du egentligen inte äger någonting förutom dig själv. Och dig vill man inte ens ta i med tång.

För några veckor sedan nu så blev jag stoppad av vakter en lördagskväll för att jag och en vän sjöng högt och stolt om överkonsumtionen utanför Franks på centralstationen. Det hela slutade med att vakterna tyckte jag var "en fara för allmänheten" och jag fick därmed inte tillåtelse att åka med mitt sista pendeltåg hem. Hur de tänkte att jag skulle vara en mindre fara för allmänheten för att jag var kvar i stan har jag fortfarande inte riktigt listat ut. Jag minns inte vem, men efter att min chock hade lagt sig en stund samma kväll så sa någon att jag borde skriva ett blogginlägg om detdär. Fast jag tänker inte skriva om att jag tror ordningsvakter är de som var för tomma för att komma in på polishögskolan eller att hela bunten är maktmissbrukare som förmodligen misshandlar både hustru och barn där hemma.

Nej, jag tänker snarare berätta om att en del av mig tycker att vi borde avskaffa all polismakt.

Jag har alltid trott att jag efterhand kommer växa ifrån mina oaccepterade filosofiska teorier om världen och olika samhällssystem, men istället blir de bara starkare. Och jag blir mer och mer säker på att jag kommer sluta upp på mentalsjukhus och vara den typiska intellektuella huvudrollen i filmen som har svaret på allt men ses som "en fara för allmänheten".

Jag vill kunna ringa polisen om det är en inbrottstjuv i mitt hus eller kunna anmäla om jag blivit våldtagen i en park av en vårtig medelålders man. Men vad är poängen? Detdär är bara något som tillfredställer mitt egna ego men ingenting som förändrar världen eller gör den bättre. Vår polismakt och våra lagar filterar bort dett onda från det goda, det har vi blivit tillsagda sedan vi lärde oss gå. Men hur mycket sanning ligger det i påståendet egentligen? Jag läser närmare varje dag om hur mycket brottsligheten ökar för varje år samtidigt som polisen får mer makt genom avlyssningar och kompromisslöshet.

Ja, brottsligheten kommer absolut öka ännu mer om vi avskaffar polis, vakt och lagar. Men min baktanke är inte att färre ska dö, våldtas eller rånas heller utan att vi någon gång måste se att mänskligheten är dömd att misslyckas och ingen jävla polis kan lösa det. De är inte ens värdiga att kallas för bromsklossar. Och ja, jag tycker det vore soft om den vårtiga medelåldersmannen åkte in i fängelset, men det löser absolut ingenting på lång sikt.

Här sitter vi, så jävla lurade. Och polisen är inte ens trevlig. Jag har aldrig hört av någon att de träffat en polis eller vakt som varit objektiv och kunnat kompromissa. Man får inte säga ifrån för då flyger piskan fram och man lär sig att yttrandefrihet är ingenting som kan mäta sig med polismakt.

Slutsats 1: Poliser som tror sig vara med och skapa ett bättre samhälle är lurade.

Slutsats 2: Sluta donera pengar till medicinsk forskning. Det finns företeelser vi borde acceptera, döden är en av dem.

Ännu en sömnlös afton, klockan börjar ticka in på småtimmarna och jag tittar ned på min mage som börjar påminna om Peter Harrysons. Tegan and Saras lesbiska röster sjunger
"I just want back in your head" och jag tänker att jag vill tillbaka till allas huvuden.

Ikväll iakttog jag  alla som dansade och skrattade medans jag själv stod och tänkte på att jag inte ens minns senaste gången jag verkligen var 100 %.

Frågan är om jag ens är 25%. Jag sitter i vanlig ordning och bara stirrar och gnager på mina naglar medans jag egentligen borde bli vegan, börja träna och tänka på någon slags framtid.

Men här sitter jag och käkar osten medans korna kollapsar i industrin. Jag heter bluff von båg.

Fan vad det är monotont och ledsamt att aldrig vara motiverad eller optimistisk.

Nu blev jag sådär tråkigt seriös igen, det är inte riktigt meningen, det liksom bara strömmar ur mig som en bakfyllespya: ovälkommet men nödvändigt. Världen suckar åt mig och jag suckar åt världen. Så mycket för den neonfärgade partybloggen.

Det som skrämmer mig mest är att människor är så inställda på att världen ska vara artificiell. Jag fylls av ett obehag när jag tänker på vårt släktes brist på självdistans.

Jag läste om att de tänkte skjuta ner vargar i Värmlandsskogarna därför att de tydligen har attackerat ett antal hundar i trakterna. De skiter i att det bara finns 30 stycken vargar i värmlandskogarna och totalt 150 stycken vargar i hela Skandinavien. Det ignorerar även att det är tjuvjägare som har lockat vargarna till område med kött. Tjuvjägare som förmodligen varit tvugna att avreagera sig på något då de aldrig fick chansen att vara en skolmassaker. Äckliga jävla vårtiga män som förmodligen aldrig får knulla.

Det är väl i själva verket de som borde utrotas?

Som tur är inleds skyddsjakt som ska skrämma bort vargarna från området där skottlossningen ska äga rum. Även de förstår att detta är ett fortsatt hot mot en hälsosam ekologi. Jag ser detta som en liten del av det stora.

Vi gör vad som helst för att vi själva ska få det så bekvämt som möjligt och verkar inte förstå att våra handlingar även har konsekvenser. Vi utrotar vilda djur och föder istället upp individer i indutrier och behandlar de som objekt och som vilken produkt som helst. Vi sprider ut våra förmåner över hela jorden. Vi täcker fälten med asfalt, övergöder våra sjöar och gör orättvisor frukstansvärt synliga. De är som vanligt den rike vite mannen som äger vår jord och leker med den för att få kunna ha råd att köpa horor.

Ingenting är naturligt längre, allt är konstgjort och det sjukaste är att folk verkar trivas med det och blundar för vad som egentligen håller på att hända.

Såg på en debatt mellan en man som arbetade med att genmodifiera livsmedel och en kvinna som var representant från Greenpeace. Även de som inte bryr sig om världen skulle förstå att det inte finns någon poäng med GMO. Mannen påstod att detta skulle vara en lösning på världsvälten. Kvinnan bara skakade på huvudet och sa precis det jag tänkte på "Det finns statestik på att det finns en stor mängd mer mat än vad som skulle behövas för att hela världens människor skulle vara mätta & belåtna, världsvälten handlar enbart om maktspelet och hur vi inte kan fördela jordens resurser rättvist. Genmodifierade livsmedel är bara ytterligare en produkt med vinstintresse, inget annat."

Det värmde ordentligt i magen och mannen började st-st-st-stamma värre än innan.

Det är riktigt skönt när man upptäcker människor med samma värderingar, vi är inte lika många som våra motståndare men vi finns. Jag känner motivationen och gemenskapen, revolutionen är inte långt borta. Den kommer vara ett stort kapitel i våran framtida historiabok och människorna kommer tacka oss och kyssa våra jordiga fötter.

Dom har handskar på

Illa kan det gå

Hjärnskador kan dom få

Vi kan inte bara stå och se på

När dom pucklar på

När nån blir slagen gul och blå

Vi kan inte bara stå och se på

För illa kan det gå

Jag hamnade av ren slump på en hemsida häromveckan där man kunde se hur stor jordens befolkning var och dessutom se hur mycket den ökade. De hade räknat ut att om man inkluderar alla dödsfall så är det ungefär 3 människor som tillkommer varje sekund. Det kändes som om jag spydde på bakfyllan samtidigt som om någon propagerade för Sverige demokraterna när jag upptäckte detta. Då jag satt där i total tystnad i nästan en timme och tänkte på exsisentialismen så hade jordens befolkning ökat med 10 000 människor. Jag blev verkligen skiträdd och jag såg allt från ett större perspektiv, jorden såg inte bara ut som en isbit som smälter utan även som en överbefolkad myrstack. Allt förberedande inför en födsel, inköp av blöjor, lästa övningsböcker och tapetsering av barnkammaren, blev helt plötsligt meningslöst.

Och här sitter vi och försöker bli nästintill odödliga, vi fortsätter med medicinsk forskning för det är så jävla viktigt att leva. Samtidigt har ingen koll på varför vi ska leva.

Jag har sagt det innan men ta t.ex. den patetiska lagen om att vi måste ha säkerhetsbälte på bussen nu förtiden. Vi ska spänna fast oss i våra liv i västtrafiks händer, vi får böter om vi vill dö. Får vi böter när vi väl är döda också? Är det bara jag som inte förstår detta?

När ska vi acceptera att man dör? Alla kommer dö tillslut, varesig man vill eller inte. Javisst är det obehagligt att tänka på det men det har helt klart blivit för stor trend att man ska leva. Börjar ni förstå varför jag för länge sedan har tröttnat på alla dessa beklagningar över min rökning? Ja, jag kommer säkert få cancer och dö ensam och olycklig. Men jaha? Jorden blir allt mer orättvis och naturens resurser räcker inte särskillt långt eftersom att folk envisas med att vara blandkostare. Vår planet överbefolkas av lidande människor, djur och natur och där sitter du och klagar på min rökning. Mörda Usas regering istället.

http://www.ugglan.educ.goteborg.se/jordens_befolkning.htm

För en vecka sedan så drack jag och två snygga brudar ren vodka vid en å beläget i centrala kungsbacka. Jag berättade stolt hur jag försöker minska på min rökning samtidigt som jag kedjerökte upp hela paketet.

Vi hade den oturen att överförfriskade brats, som varit på Kungsbackas egna White room, var tvungna att passera oss och lägga sig i våran revolutionära filosofistund. Inte särskilt förbluffande att svaret blev "Moderaterna" när vi frågade vilka de röstar på. När vi sedan frågar varför så var det enda svaret att "Jag tycker om pengar!". Jag är mycket väl medveten om kommunens inskränkthet och när jag lyssnar på dess ovetande så tar jag knappast åt mig utan skrattar åt verkligheten, men i vissa skeden blir jag bara så förfärad över att de har rätt till liv och rättigheter osv.

En kille sa till mig att jag var naiv. Jag har tänkt på det innan, men kan inte tolerera att en kille med Canada Goose-jacka och rikemans leende sitter och spottar det i mitt ansikte. Han kan väl knappast veta vad naivitet är så den diskussionen tänkte jag inte ta med honom. Dock utvecklades mina tankar om naivitet som planterats i min hjärna för någon månad sedan.

Hur är man när man är naiv?

Ta min piercing t.ex. Den piercade jag någon gång i högstadiet utan att tänka mig för, så jag har haft den i ungefär 4 år och jag tycker den sitter bra där den sitter. Men jag har delvis hört från min far att sånna där "ungdomsprylar" är en fas under sin rebelliska tid som man tillslut växer ur. Jag påstår inte att jag kommer sitta med min ring i läppen sedan när jag sitter och stickar mössor i gungstolen till barnbarnen men om jag nu ska ta ut den borde det väl vara på grund utav att jag inte trivs med den längre, och inte för att jag ska växa upp?

Så vart ligger denna naivitet och vem är egentligen naiv?

Är jag naiv när jag har en ring i läppen då jag strax är 18 år eller är personen som ser mig som naiv för att jag har en ring i läppen i självaverket den som är naiv. Eller är jag naiv för att jag tar ut piercingen i läppen för att inte ses som naiv längre? Är arbetsökaren med piercing naiv eller är arbetsgivaren som inte accepterar det naiv?

Människor kallar mig även naiv när jag hoppas på den "Gröna revolutionen". Helt plötsligt kallas jag naiv för att jag tror på förändring till det bättre. Kallades bönderna naiva under bondeupproret?

När man diskuterar politik med någon av den äldre generationen så säger de att "När man är ung tänker man med hjärtat och när man blir äldre tänker man med hjärnan". Och när man är ung är man garanterat naiv och sökande.

Jag hänger inte riktigt med. Vem är naiv och är det en bra eller dålig egenskap?

Tisdagnatt eller onsdagmorgon och jag kan förståss inte sova. Så vad gör jag? Jo självklart får jag den briljanta idén att titta på Earthlings för tusende gången. Varför? Kanske, kanske börjar jag inte gråta denna gången och kanske, kanske springer jag inte runt klockan tre på natten i mitt grannskap för att leta upp min katt och pussa och krama honom som aldrig förr. Resultat? Fail.

Jag har ingen som helst struktur på detta blogg-inlägget och ingen direkt avsikt med det heller. Jag måste bara spotta ur mitt avsky än en gång. Inte nog med att köttindustrin bidrar med mer till växthuseffekten än hela transportfaktorn det är även det mest oetiska jag stött på hitills under min livstid. Människor hoppar på mig genom frågor som: Tycker du att djurens problem är viktigare än människorätt? Tycker du det är viktigare att vara vegetarian/vegan än att bojkotta orättvis handel? Svaret är ja. Vilket absolut inte betyder att jag inte bryr mig om de stackars kvinnorna som sitter i thailand och syr handväskor för ingen lön alls, men faktum är det att den problimatiken är mycket mer avancerad när det gäller rättvis handel. Bojkottningen är inte lika simpel. Utbudet av rättvisemärkta kläder är inte stort och går inte att jämföra med kött-substitut och vegetarisk kost. Och att bojkotta en leverantör i ett läskigt utvecklingsland måste man även tänka igenom. Naturligtvis hade sömmerskorna valt något annat yrke om möjligheten hade funnits, men uppenbarligen finns den inte. Det är ett val de gjort, att arbeta på en fabrik och utan dess minimilön kan de förmodligen inte leva alls. Så att bojkotta är inte rätt strå till stacken. Istället borde krav sättas på företagen, och de är förmodligen det bästa vi som konsumenter kan göra. Fast det är såklart gamla nyheter.

Magnus Bétner sa en korkad och smart grej. Han sa något om att "Folk blir så skärrade av att de gör väskor av hundar och katter i Indonesien men folk verkar glömt att det är barn som sitter och syr väskorna". Det är korrekt Magnus, folk glömmer lätt av vilka som ligger bakom en produkt och västvärlden har liksom vant sig vid tanken av att allt har gått åt helvette för mänskligheten. Men herr Bétner, finns det ingen möjlighet att man kan tycka synd om både djuren och människorna? Finns det en möjlighet att man engagerar sig i två olika (fast ändå lika) världssituationer?

Förtryck som förtryck men en sak är säker, arbetarna i fabrikerna kastreras inte utan bedövning och de slaktas inte heller för att bli skinka på våra julbord.

Jag var på en ekologisk föreläsning idag där en kvinna vid kanske 40års åldern berättade om hennes relativt nya projekt. Hon hade startat en tygfabrik i Sri Lanka där arbetarna hade etiska och mänskliga rättigheter. De hade fått anställnings kontrakt, fick naturligtvis gå med i fackförbund och hade humansk arbetsmiljö. Dessutom var det, från odling till slutprodukt, 100% ekologiskt. De hade etablerats och hade till exempel fått en beställning från the ark på tusentals turné t-shirts. Och jag satt bara där och var så avundsjuk. Naturligtvis vart jag lycklig att de finns människor som gör saker för världen för omväxlings skull men främst så var jag avundsjuk. Tänk att ha ett arbete som går ut på att resa i andra kulturer och dessutom göra människor och naturen nöjd och mätt.

Ska vi enbart köpa ekologiskt och rättvisemärkt och hoppas på att resterande företag går efter efterfrågan och ändrar sin leverantörs policy eller är det naivt att tänka så? Kanske kommer företagen skita fullständigt i det och konsumenternas makt sinar successivt bort. Kanske har hoppet redan förmultnat. Ptjah, det är värt ett försök.

Var snälla mot den natur vi har kvar vänner.

Fyfan vad jag hatar bilismen.
Jag tänker på det rätt ofta, snarare varje dag.

Alla ser fram emot att ta körkort och slösa sina slavarbetade pengar för att köpa ett fodorn med motor, hjul, ratt, likdelar och allt vad en bil består av.

Personligen så ger det mig ångest (Suprise, allt ger mig ångest). Då menar jag inte bara lite oro utan jag ligger och kallsvettas om nätterna och drömmer mardrömmar om jeepers creepers, att jag drunknar i koldioxid och körkort med mera. Att bara gå över en väg ger mig ångest, helt allvarligt. Ni som brukar gå vid min sida när jag ska försöka komma över till andra sidan vet ju hur jag ofta förvandlas till en stressad gris som precis ska in till slakteriet vid dessa skeden. När jag är ensam är det ännu värre, för då har jag ju ingen som kommer försöka rädda mig när jag blir påkörd och håller på att dö.

T.ex när jag ska över vägen från min busshållplats, helt ensam & har döden att vänta. Ibland klappar mitt hjärta så hårt att det gör ont i bröstet och folk beskådar mig med avsmak när de ser hur jag försöker lugna mig genom att dansa raggae.
Jag vill ofta bara lägga mig ned sentimentalt i fosterställning på trotoaren och sjunga en lovsång till satan och sedan gråta en skvett.

Det mest komiska enligt mig är att dagens ungdom/människa räknar med införskaffning av körkort och bil i livsuppgifterna, precis som att skaffa jobb, barn och gifta sig.
Hur kan ni sitta och tycka att det är kul med bilar?
Det går ju inte ens att jämföras med den första cykeln.

Det var kul.

Hela veckan har jag tänkt skriva ett inlägg om mitt hat mot korkade och oallmänbildade människor som bara lever i ovetandet. Nu är det söndag och sista chansen so here it comes!

Första lektionen jag hade denna veckan var arbetsmiljö & säkerhet som för övrigt är en ytterst meninglös kurs. (Jag vet redan att byggarbetare behöver hörselskydd och att man inte ska stoppa gaffeln i eluttaget.) Det enda som är givande är väl alla dessa dokumentärfilmer om orättvis handel och arbetskraft i alla de tänkbara utvecklingsländer. Bra med lite extra kött på benen eftersom att man med jämna mellanrum snubblar in i diskussioner med feta neandetalare som alltid tycker att det är så jävla viktigt med statistik. Ett barn berättade att hon arbetade från kl 6 på morgonen till klockan 22 på kvällen, därefter blev det ofta övertid och vissa dagar kom hon inte hem fören vid 4-tiden på morgonen för att sedan få sova i någon timme. Många arbetare sov istället för att äta lunch, vissa svimmade. En ful kines säger att "Arbetarna vill jobba övertid". Nej, de vill inte jobba övertid, de vill ha högre löner, ditt äckel med rektumanlete. De blir sparkade om de går med i fackförbund och blir upplysta om deras rättigheter & innan fabriken får besök av någon inspektör från företaget så blir arbetarna tvungna att sopa alla hemskheter under mattan och hålla käften.

Ja säkerheten, löner, arbetstider och så vidare hos majoriteten av de stora företagens leverantörer är förjävliga, vilket de flesta vet och samtidigt igronerar. Stora feta kapitalister med blåa slipsar sitter i sina bekväma fotöljer med en cigarr i mungipan och säger att "de verkligen bryr sig fantastiskt mycket om sin arbetskraft och har sådan oerhörd koll på vad som försigår, ja herregud vad de bryr sig.. det finns ingen hejd". Oavsett om arbetarna i fabrikerna skulle fått laglig lön så är det fortfarande helt oetiskt. Men vem fan bryr sig?

När vi sett klart på Rapport från tomtens verkstad och lamporna återigen tändes i lektionssalen så skulle vi naturligtvis ha en värdelös diskussion. När det gäller politiska diskussioner så brukar jag mest sitta i ett hörn och muttra förbannat. Inte minst när ens klass består av brudar som skulle vilja ha shopping som yrke och det råder uttalanden som "Jag tycker dethär verkar orättvist!" eller "Är det inte lite snålt av de stora företagen att inte dela med sig av sina vinster?". Nehe? Är det sant? Kom du på det alldeles själv?.

Allvarligt talat tycker jag inte om när lärarna tar upp politiska saker som jag engagerar mig i, det är så jävla skört och det missbrukas alltid och jag har verkligen ingen lust att sitta och berätta vad jag tycker när alla ändå är idioter och inte bryr sig ett skit. Jag vill bara springa ut ur salen och sätta mig under en korkek och lukta på blommor eller något.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma, kanske att jag hatar människor. Iallafall människor som inte är likasinnade. Jag hatar korkade jävla människor, det spelar ingen roll om det är snygga eller fula, jag hatar de lika mycket ändå. Jag hatar människor som inte orkar bry sig och tar allt som självklarheter. Jag hatar människor som tror att man är smart för att man får bra resultat på mensas IQ test. Jag hatar människor som tycker företags ekonomi är en viktigare kurs än filosofi. Jag hatar människor som inte tycker som jag.

"Never argue with an idiot. They bring you down to their level and beat you with experience."

Jag tänkte påbörja min blogg med gårdagens ångest och idéer.

Söndag kväll och jag var påväg hem, gick in på falköpings resecentrum då jag slogs av en hemsk urinstank när jag öppnade glasdörren. I nästa sekund såg jag en hemlös ligga på en av bänkarna i väntsalen och det var ingen tvekan om att stanken kom från honom. Han tittade på mig med hatiska valpögon och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag tänkte ge honom mina sista pengar som bestod av en 20-lapp och några småmynt, men jag gick bara förbi och satte mig på en bänk lite längre bort och fortsatte läsa "Kafé Sokrates".

Flera gånger var jag påväg tillbaka till mannen med urinstanken, valpögonen och de sönderslitna kläderna, men det var hela tiden något eller någon som höll fast mig där jag satt. Jag tänkte tankar som "Vad i helvette ska han med en liten tjuga till, han kommer säkert tycka att jag är snål. Vad kan han köpa för en jävla tjuga?" eller "Jag skulle kunna ge honom tjugan men tänk om han inte är någon stackare utan bara en man som har en dålig dag, då skulle det varit väldigt oförskämt gjort av mig". Men det som övervann allt var tanken om att det vore så jävla pinsamt att gå tillbaka till honom när jag väl gått förbi och satt mig en bit ifrån, vad skulle alla runt omkring tycka? De kanske skulle uppfatta situationen som oerhört jobbig, de kanske skulle fladdra med blicken, skruva på den feta röven och aldrig igen kunna koncentrera sig på något. De kanske skulle fastna på mentalhem hela bunten och sitta som autentiska barn resten av livet. Och jag som hela tiden snackat om att gå emot normen, inte vara en feg svensk som gör som alla andra för att inte skämma ut sig.
Igår förstod jag att jag mer eller mindre är lika svensk och banal själv, det var en hemsk tanke och jag hade ångest hela vägen hem.

Kunde jag inte bara gett honom tjugan? Kanske hade jag brutit isen mellan honom och de resterande i väntsalen, kanske hade de i nästa ögonblick vält miljoner över honom och bara någon dag senare skulle han ha köpt sig en lägenhet i Vasastan. Jag tycker det borde vara obligatoriskt att hemlösa uteliggare alltid ska ha en behållare brevid sig så att det garanterat inte blir pinsamt att skänka lite slantar.

Mina tankar om banala svenskar satt kvar ett tag i huvudet. Det är rätt intressant detdär med kollektivtrafik och att tycka det är jobbigt när någon okänd sätter sig brevid på tåget eller bussen. Tåget jag satt på var ganska halvtomt och alla hade varsitt tvåmans säte. Jag funderade kring hur de hade reagerat om jag helt plötsligt hade pressat ner mig i sätet brevid någon av dem och bara frågat en sådan normal fråga som hur de mådde. För det är väl inget underligt att fråga hur någon mår? (Varför frågade jag inte den hemlöse mannen hur han mådde? Han mådde garanterat inte bra och jag hade tid till att lyssna i några minuter.)

När alla till slut gick av tåget i göteborg så traskade de i rask takt och stirrade ned i marken, tror de verkligen att det går fortare att komma fram genom att titta någonstanns där det förmodligen inte befinner sig några andra människor? Jag själv försökte vara så obanal som det gick även ifall jag hatade allihop. Jag gick långsamt, för att visa hur osvensk jag var, och sökte ögonkontakt med de i närheten. Egentligen vet jag inte varför, vad skulle jag göra när de till slut såg att jag intensivt betraktade dem? Jävligt tur att alla vägrade slita sin blick från den asfalterade perrongen.

Jag borde sprungit ikapp alla och ställt mig på en talarstol längst bort och uppmanat alla att spela Bubble bobble med mig. Vi kunde koppla in ett 8-bitars nintendo till svarta tavlan. Kanske kunde vi en gång för alla bli flockdjur som istället för att tävla mot varandra, arbeta med varandra.

Liknande tankar hade jag på min lokala buss, det var beckmörkt och det var max 5 personer i hela bussen. Alla satt utspritt för att undvika varandra så mycket som möjligt. Vore det inte perfekt med en isbrytare i form av dancing stage, salta pinnar och vira blåtira med vodka? Vi hade ju skittråkigt allihopa ändå och tiden går fort när man har roligt, inte sant?

Jag ska lägga fram dessa förslagen till västtrafik.